Mullhytte-marken 3:e helgen efter midsommar

Lite historia om Mullhyttans torgplats och marknadsplats vid Hyttebacken.

Torgplatsen fanns redan långt innan Mullhyttan blev ett samhälle. Den gamla torgplatsen var ett slags ”ingen mans land”, som Hyttelaget i Mullhyttan inte brydde sig så mycket om.

Förr hölls torgmöten på Hyttebacken under flera årtionden, regelbundet andra torsdagen i månaden, samt tre gånger om året under april, oktober och december i form av riktiga marknader där allehanda varor bytte ägare. Marknaden var också viktig för bönderna i trakten där också kreatursförsäljning förekom.

Torgmötena och marknaderna på Hyttebacken upphörde till slut eftersom bönderna fick avsättning för sina produkter på annat vis och de pittoreska försäljningsbodar som förr fanns på platsen revs. Mullhyttan hade vuxit ut till ett fungerande samhälle, med mataffärer, caféer, kläd – och skoaffärer, så marknaden tynade bort och självdog.

När Mullhyttans bygdeförening bildades 1973 ordnades en hemvändarfest i dagarna tre, som fick namnet Mullhytte-Marken. Marknaden bestod enbart av lotteriförsäljning, gåvoauktion och kaffeservering, samt att föreningen bjöd allmänheten på kostsamma artistframträdanden.

Detta blev i längden en ohållbar ekonomi för föreningen. Man beslöt att från och med 1985 skulle man bjuda in ”knallar” till Mullhytte-Marken. På så sätt blev det åter en riktig marknad i dagarna två, knallemarknad under lördagen och hantverksmarknad på söndagen. Mullhyttans bygdeförening beslöt också, att ett samarbete med ortens idrottsförening var nödvändig för att klara av det omfattande arbete som en ”knallemarknad” medför. En policy Mullhytte-Marken har, är att alla funktionärer arbetar helt ideellt och utan krav på ersättning, nettot av marknadens inkomster går oavkortat till de båda föreningarna. Mullhyttans bygdeförening och Mullhyttans idrottsförening delar på alla utgifter och inkomster.

 

Huset med hytte-backen modellen.

HYTTAN, BERGSMÄN och JERNGÄNGET

Många orter i bergslagen har namn som slutar på "hyttan". I det dagliga livet ägnar nog inte ortsborna många tankar åt bakgrunden till namnet. På detta område blir man lätt hemmablind. Det finns faktiskt folk som inte vet vad ordet hytta betyder i dessa sammanhang, och varför inte - det är ju så länge sedan hyttorna försvann och inte ser man några tydliga lämningar efter dem - om man inte vet var och vad man skall titta efter.

 

Som ortsnamn blev inte Mullhyttan använt förrän i slutet av 1700-talet - enligt kyrkböckerna. Den som hade slagit upp sina bopålar nära hyttan bodde på Sörhults ägor - eller i några fall vid Mullhyttan, och då menade man nära hyttebacken som ursprungligen var en del av Sörhults ägor.

 

Mullhyttan i Västernärke var en av bergslagens flera hundra hyttor som deltog i järnframställningen i Sverige. Det var oroliga tider med krig och elände - staten behövde järn för att hålla krigsmakten i gång. Den första hyttan på hyttebacken kördes igång (påblåstes) 1646 - alltså för drygt 350 år sedan. Det var resultatet av att 12 bönder erhållit privilegier för masugnsbyggande av drottning Kristina. Delägarna i hyttan kallades bergsmän - en titel som man bar med stolthet. Den hytta som bergsmännen lät bygga var av s.k. mulltimmertyp. Hyttan blev föremål för ombyggnader och renoveringar då och då. I sitt sista utförande verkade den fram till 1870 då den togs ur drift (blåstes ned). I väntan på att hyttelaget skulle besluta om dess framtid stod hyttan kvar fram till hösten 1885 då den revs.

 

Intressant i sammanhanget är att Mullhyttans hyttelag finns kvar än idag! Det är unikt så till vida, att det i Sverige endast finns två hyttelag idag - Löa är det andra. Den stora skillnaden är dock att Löa har byggnader, inklusive själva hyttan kvar. Vi har ju bara hyttebacken med några stenar som skvallrar om var hyttan stod. Tack vare att Mullhyttans hyttelag har en del gamla dokument kvar, har vi i "Jerngänget" bedrivit forskning i ämnet och lyckats rekonstruera hyttebacken i modellform, så att vi kan visa hur platsen såg ut omkring 1850. "Jerngänget", som består av en grupp eldsjälar i bygdeföreningen, inledde efterforskningarna under sommaren 1995 och hade regelbundna träffar i lokaler på JAR's Snickerifabrik i Mullhyttan där modellen - som mäter 2 x 2,4 meter och är utförd i skala 1:100 - byggdes.

 

Vi har utgått ifrån ett lantmäteridokument i original från 1814 (protokoll och karta) som i detalj bestämde hur hyttebacken skulle disponeras i fortsättningen. Anledningen var en av Bergskollegiet påtvingad åtgärd - sammanslagning med Gammelhyttans hyttelag. Området måste utökas och omdisponeras för att kunna härbärgera ett 90-tal bergsmän, en ökning med 50 procent! Trots ivrigt letande har vi inte funnit några äkta avbildningar av hyttebacken med hytta och kolhus. Genom att studera avbildningar av andra hyttebackar har vi tillåtit oss att uppföra kolhus av liknande utförande även på vår modell.

 

En visningslokal för modellen finns för närvarande på den gamla hyttebacken, alldeles intill den plats där själva masugnen stod. Därmed har modellen också hamnat nära både föreningens museum och den gamla vattenhjuldrivna kvarnen samt ett område som hyser en bagarstuga och en ramsåg från 1800-talet.

 

”Hyttebacke-modellen” Ett 15-tal bönder erhöll kungliga privilegier 1641 av drottning Kristina för att anlägga Mullhyttan. Den togs i drift 1645 och drevs fram till 1870. Namnet kommer av läget intill ”Mull-ån”. Mullhyttans hyttelag existerar ännu (135 år senare) och är ägare till hyttebacken. Med hjälp av hyttelagets dokument har ”Jerngänget” byggt en modell av hytte-backen som den såg ut omkring 1850. Modellen finns att se i detta ”spruthus” som inretts med isolerade golv, väggar och tak.

Mullhyttan i Västernärke var en av bergslagens flera hundra hyttor som deltog i järnframställningen i Sverige. Det var oroliga tider med krig och elände - staten behövde järn för att hålla krigsmakten i gång. 1646 skedde den första blåsningen. Det var resultatet av att 12 bönder erhållit privilegier för masugnsbyggande av bara 20 åriga drottning Kristina. Delägarna i hyttan kallades bergsmän - en titel som man bar med stolthet. Den hytta som bergsmännen lät bygga var av s.k. mulltimmertyp. Det fanns många små järnmalmsgruvor och även en gruva för kalksten som användes i processen att få fram tackjärn i mulltimmerhyttan.  Hundratals personer var sysselsatta som gruvarbetare, skogsarbetare, kolare, hantlangare och transportörer. Hyttelaget som ägde och drev hyttan kunde vara 40 till 50 personer och de göt eget järn med egna stämplar. ”Järngänget” i bygdeföreningen har tagit fram mängder av dokument om järnhanteringen men vi saknar ett fotografi på själva hyttan.
Slaggen som flöt ovanpå göts i stora block och användes till husbyggen, så kallad sinnersten. Ortsnamnet Mullhyttan användes inte förrän i slutet av 1700–talet och något omfattande smide har aldrig funnits här. Tackjärnet exporterades men det var för långa transporter för träkol och England hade stenkol. Konkurrensen blev för hård med massarbetslöshet och stor utvandring från Kvistbro socken. Hyttan stängde 1870 (blåstes ner) och revs 1885.

 

Stormaktstidens Sverige 1611-1720

Den svenska stormaktstiden var en turbulent period i Sveriges historia och varade i drygt hundra år, från början av 1600-talet till början av 1700-talet.

Sveriges befolkning
Vid 1600-talets inledning bodde det ungefär en miljon människor inom det svenska rikets gränser. Hundra år senare, 1720, fanns det omkring 1,8 miljoner invånare i Sverige och Finland. Trots de många krigen med dess utskrivningar av soldater skedde en stark befolkningsökning i landet under tidsperioden. Nittiofem procent av befolkningen var bönder och omkring tre procent var borgare eller ofrälse ståndspersoner. De övriga två procenten av befolkningen tillhörde prästerskapet och adeln.

I det stora hela hade Sverige en liten befolkning jämfört med många andra av Europas länder. Men under 1600-talet kunde Sverige ändå uppträda som en europeisk stormakt. Hur var det möjligt?

Statsmakten stärks
Under de första årtiondena av 1600-talet började Sverige utveckla en stark statsmakt. En modern byråkratisk organisation med centrala ämbetsverk växte fram. Ett av dessa var lantmäteriverket som kartlade Sverige och landets resurser. Med hjälp av Lantmäteriets kartor kunde staten också lättare bestämma hur mycket varje bonde skulle betala i skatt.

Kommunikationerna byggs ut
Vid den här tiden etablerades också ett postverk som underlättade spridandet av information. Därtill grundades gymnasier och universitet för att förse den växande statsmakten med dugliga ämbetsmän. Byråkratin gjordes också effektivare genom att Sverige delades in i län som hade landshövdingar, länsstyrelser och en residensstad.

Prästerna höll koll på folket
Efter att kyrkan hade blivit en statskyrka var prästerna underordnade kungen. Prästerna fungerade därför som en länk och språkrör mellan folket och staten. De spred nyheter och statlig propaganda till allmogen samtidigt som de kunde föra vidare klagomål från folket till staten.

Ett land med stora naturtillgångar
Sverige var rikt på skog och malmfyndigheter som behövdes för att framställa järn, koppar och andra metaller. Under 1600-talet växte Sveriges industrikapacitet i takt med att en rad järnbruk och manufakturer (fabriker) uppkom runt om i riket. För att skaffa yrkeskunnigt folk med nya idéer lockade staten till sig utländsk arbetskraft, bland annat från Holland och Belgien. Under hela 1600-talet grundades också mängder av nya städer i Sverige. Städerna var nödvändiga för handeln och gav staten stora skatteintäkter.

En modern och effektiv krigsmakt
Även det svenska militärväsendet effektiviserades under 1600-talet. Vid sidan av adeln, kunde nu också rika bönder få rusttjänst. Rusttjänst innebar att man i utbyte mot skattefrihet ställde upp med utrustade ryttare för krigstjänst. Under 1600-talets senare del inrättades också ett indelningsverk som innebar att varje socken skulle förse staten med ett visst antal soldater. På så sätt fick Sverige en lojal och vältränad armé som snabbt kunde sättas in i krig. På slagfältet var den svenska armén dessutom väldisciplinerad och lätt utrustad vilket gjorde den till en effektiv, snabb och rörlig krigsmaskin.

Resurserna blev för små för rikets storlek
Den främsta orsaken till att Sverige inte lyckades behålla sin stormaktställning särskilt länge var att Sverige blev för stort för vad som klarades av med de begränsade resurser som fanns till förfogande. Rikets stora geografiska spridning gjorde det svårt att försvara. De knappa resurserna på folk och pengar gjorde det därför omöjligt för Sverige att behålla sin stormaktsställning i det långa loppet.

Sverige upphörde i realiteten att vara en politisk stormakt i samband med den karolinska fältarméns undergång vid Poltava 1709.

Men stormaktstidens slut brukar ändå sättas i samband med Karl XII:s död 1718, då han blev skjuten.

I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 8 och 9 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige. Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen. Den 25 december balsamerades kroppen, en "fältriksdag" hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning. Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.

 

Den här sidan har haft [counter] besökare.